Första veckan

Den första veckan åt vi mycket rotsaker till köttet/fisken/grytan. När helgen kom åkte vi till mina föräldrar. Min mor hade till min stora förvåning ändrat sin kost sedan jag var hemma senast. Från att ha varit en lyckad ViktVäktare hade hon börjat äta low-carb. Både hon och min far trivdes utmärkt med det.

Low-carb och (fet) stenålderskost har mycket gemensamt. Man undviker att äta bröd, potatis, ris, pasta, bönor, majs och så vidare och ersätter de "förlorade" kalorierna med kalorier från (nyttiga mättade) fetter. Det finns ju skillnader också, kanske mest i hur man tänker. Mellan min mor och mig blev det inte så stora skillnader, det skulle inte falla henne in att äta sötningsmedel t.ex.

Men min mage klappade ihop denna första helg och till slut fick jag stoppa i mig en näve katrinplommon för att reda ut problemet. Sedan dess har min mage skött sig exemplariskt på denna kost, ja långt bättre än den någonsin har gjort. Jag visste inte ens att jag hade haft en krånglig mage innan jag fick en snäll mage.

Både min mor och jag misstänker att det berodde på att vi ännu inte åt tillräckligt mycket fett. Det kändes som oerhört stora mängder fett vi helt plötsligt skulle äta och det tog tid att acceptera.

Vändpunkten

En skön lördagsförmiddag lagade jag och min sambo pannkakor till brunch och njöt av den ovanliga lyxen. En stund senare låg jag och kved på sängen av magsmärtor. Jag visste sedan tidigare att jag inte tålde att hälla i mig stora mängder mjölk men så här brukade jag inte reagera på pannkakor. Förtvivlad insåg jag att kombinationen mjölk, vetemjöl och sylt (socker!) var en katastrof för mig.

Innan magen hunnit lugna sig var vi tvugna att åka på fest hos släkten. Det som serverades var smörgåstårta. Mer mjöl till min plågade mage. Och så kaka och tårta till efterrätt. Ännu mera mjöl. Vi åt båda två så lite vi bara kunde.

När vi kom hem den natten lagade vi en omelett och bestämde att detta fick vara nog. Nu skulle jag stryka allt vad mjöl, potatis, ris, majs, socker, mjölk hette och minska på saltet.

Deprimerad

Hösten blev segare och segare, men jag hängde med. Tills julen var över och jag skulle börja studera igen och det inte gick. Jag KUNDE inte. Orkade inte. Ville inte.

Det tog tid, men till slut lyckades min sambo få iväg mig till distriktsmottagningen där min läkare konstaterade att jag var deprimerad.

Genast skickade mamma fiskolja till mig (det ska ju vara bra!) och jag kände en lätt vansinnig lättnad och ångest och allt på en gång. För jag borde ju ha anat? Det var ju så länge sedan jag var glad? Eller skrattade åt något jag läst eller sett...

Jag satt hemma och surfade på nätet. De sidor jag hade fått från min läkare om depression vågade jag inte gå in på då. Jag vet inte riktigt varför, men jag kunde inte tro att jag ville läsa dem... I stället läste jag på om stenålderskost, om fiskolja, om antinutrienter, om barnuppfostran, om lågkalorikost och om lågkolhydratkost och började sakta men säkert att samla ihop en sammanhållen bild av hur jag borde äta för att må bättre.

Hösten

Så kom hösten och jag slutade mitt jobb och började studera. Det var så fantastiskt skönt! Jag gick ner i vikt av att jag trivdes med mitt liv igen. Och så bytte vi, jag och min sambo, ut pastan mot fullkornspasta. Vad bra det var! Jag höll mig mätt mycket längre! Och sedan började vi fylla på tallrikarna med mättande grönsaker - morötter, blomkål, avokado - och andra goda grönsaker - paprika, tomater.

Min vikt fortsatte att minska i långsamt tempo. Faktiskt så långsamt att jag var osäker på att jag minskade i vikt (jag har ingen våg), men så kunde en vän kommentera att jag blivit smalare och jag blev glad. Jag började fundera på stenålderskost under hösten, men jag kunde inte tillräckligt mycket och det verkade så fantastiskt TRÅKIGT. Jag skulle ju inte få äta godis? Fast det gjorde jag ju knappt nu ändå, och inte efterrätter, och inte nåt gottigt alls utom guacamolen till grönsakerna.

Min vikthistoria

Jag har i så många år, så länge jag kan minnas faktiskt, varit ständigt sugen. Sugen på godis, sugen på sötsaker, sugen på mat. När jag hade bott hemifrån ett par år hade min vikt stigit såpass mycket att jag ville ta tag i det - jag vägde 75-76 kilo till mina 170cm och trivdes inte i min kropp. Så himla mycket var det inte kanske, men det var för mycket.

Med hjälp av ViktVäktarna gick jag ner till 60 kilo på kanske 9 månader och var fantastiskt lycklig över det. Jag var smal för första gången! Men sedan började kilona att smyga sig på mig igen trots att jag tränade... och sedan blev jag skadad och slutade träna... och så var jag ju så sugen på godis!

Det var väl ändå rätt okej för jag trivdes bra med livet på andra vis, men så slutade jag studera och fick ett nytt jobb. Från början var det kul, men snart försvann utmaningen och bara tristessen fanns kvar. Tristessen och lååångsamheten tog knäcken på mig, men kanske hade det gått ändå om jag inte jobbat i pass på 24-30 timmar. Så många timmar utan vuxet samtal, utan vuxna diskussioner, gjorde att jag kände hjärnan krympa betänkligt.

Men det fick också mig att börja äta. Jag behövde ju något gott till frukost: kanske nybakt valnötsbröd med Nutella? Men snart var jag hungrig igen så då åt jag och blev snart hungrig igen. Jag kunde inte låta bli brödet och godiset och vikten började öka. Efter ett halvår ville jag sluta gå upp i vikt, men jobbet gjorde det omöjligt i princip. Jag skulle aldrig fixa det...

De dagar jag var hemma började jag dock förändra mina vanor. Inget bröd till frukost, bara havregrynsgröt. Mindre fett, mer fibrer. Samtidigt ville jag inte börja ViktVäkta igen - jag kände att jag inte skulle stå ut med mig själv då... jag mindes hur fruktansvärt självcentrerad jag var under de månaderna jag ViktVäktade. Jag tänkte bara på mig själv, på mat och på träning och på mat och på träning och på GODIS! Sådan ville jag inte bli igen!

Första inlägget.
Uppmuntrad av Gunilla på bloggen "Kattmat" har jag nu tänkt börja skriva. Jag hade inte tänkt starta en blogg - jag var bara tvungen att registrera mig för att kunna kommentera på en del bloggar. Nåväl. Här är jag nu!