Deprimerad

Hösten blev segare och segare, men jag hängde med. Tills julen var över och jag skulle börja studera igen och det inte gick. Jag KUNDE inte. Orkade inte. Ville inte.

Det tog tid, men till slut lyckades min sambo få iväg mig till distriktsmottagningen där min läkare konstaterade att jag var deprimerad.

Genast skickade mamma fiskolja till mig (det ska ju vara bra!) och jag kände en lätt vansinnig lättnad och ångest och allt på en gång. För jag borde ju ha anat? Det var ju så länge sedan jag var glad? Eller skrattade åt något jag läst eller sett...

Jag satt hemma och surfade på nätet. De sidor jag hade fått från min läkare om depression vågade jag inte gå in på då. Jag vet inte riktigt varför, men jag kunde inte tro att jag ville läsa dem... I stället läste jag på om stenålderskost, om fiskolja, om antinutrienter, om barnuppfostran, om lågkalorikost och om lågkolhydratkost och började sakta men säkert att samla ihop en sammanhållen bild av hur jag borde äta för att må bättre.