Min vikthistoria

Jag har i så många år, så länge jag kan minnas faktiskt, varit ständigt sugen. Sugen på godis, sugen på sötsaker, sugen på mat. När jag hade bott hemifrån ett par år hade min vikt stigit såpass mycket att jag ville ta tag i det - jag vägde 75-76 kilo till mina 170cm och trivdes inte i min kropp. Så himla mycket var det inte kanske, men det var för mycket.

Med hjälp av ViktVäktarna gick jag ner till 60 kilo på kanske 9 månader och var fantastiskt lycklig över det. Jag var smal för första gången! Men sedan började kilona att smyga sig på mig igen trots att jag tränade... och sedan blev jag skadad och slutade träna... och så var jag ju så sugen på godis!

Det var väl ändå rätt okej för jag trivdes bra med livet på andra vis, men så slutade jag studera och fick ett nytt jobb. Från början var det kul, men snart försvann utmaningen och bara tristessen fanns kvar. Tristessen och lååångsamheten tog knäcken på mig, men kanske hade det gått ändå om jag inte jobbat i pass på 24-30 timmar. Så många timmar utan vuxet samtal, utan vuxna diskussioner, gjorde att jag kände hjärnan krympa betänkligt.

Men det fick också mig att börja äta. Jag behövde ju något gott till frukost: kanske nybakt valnötsbröd med Nutella? Men snart var jag hungrig igen så då åt jag och blev snart hungrig igen. Jag kunde inte låta bli brödet och godiset och vikten började öka. Efter ett halvår ville jag sluta gå upp i vikt, men jobbet gjorde det omöjligt i princip. Jag skulle aldrig fixa det...

De dagar jag var hemma började jag dock förändra mina vanor. Inget bröd till frukost, bara havregrynsgröt. Mindre fett, mer fibrer. Samtidigt ville jag inte börja ViktVäkta igen - jag kände att jag inte skulle stå ut med mig själv då... jag mindes hur fruktansvärt självcentrerad jag var under de månaderna jag ViktVäktade. Jag tänkte bara på mig själv, på mat och på träning och på mat och på träning och på GODIS! Sådan ville jag inte bli igen!